Django Unchained (2012)

Django: I like the way you die, boy.

Regisserad av Quentin Tarantino

Äntligen är mannen med ett av världens coolaste namn tillbaka (jippi!). Och jösses hur stilfullt han gör entré på våra biosalonger återigen. Kanske förundras folk över att har alltid lyckas. Det gör jag i alla fall. Men när stunden är inne och man slår sig ner för att låta sig underhållas av QT undrar man hur man någonsin kunnat tvivla på hans förmåga att göra film i toppklass. Jag har gått och längtat efter Django Unchained ända sedan jag hörde talas om att den skulle göras och kände hur förväntningarna ökades i takt med att mer och mer avslöjades om Tarantinos nya western. Jag är inte besviken på resultatet. 

Två år före inbördeskriget i den amerikanska södern köper den excentriske Dr. Schultz (Christoph Waltz) en slav vid namn Django (Jamie Foxx). Django ska dock inte längre vara slav åt någon, han ska tillsammans med Dr. Schultz bli prisjägare. Sedan ska de rädda Djangos vackra fru Broomhilda (Kerry Washington) som sålts till den sadistiske plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio), vilket definitivt är lättare sagt en gjort.

Tarantino kör helt klart säkert med en spaghettiwestern i modern tappning som jag tyckte att vi fick några vibbar av i Inglourious Basterds från 2009, inte minst i musiken av den fantastiske Ennio Morricone som också finns med i Django. Skillnaden är att vi förflyttat oss från någonstans i Frankrike till den amerikanska södern, och därmed också bytt århundrade. Tarantino tar sig dock lika stora friheter att modifiera historian i de båda filmerna och skapar en slags verklighetstrogen fiction med inslag av rent hittepå. Han väljer också att använda sig av sina hängivna skådespelare Christoph Waltz och Samuel L. Jackson, som ännu en gång gör rollprestationer i Oscarsklass. Foxx och DiCaprio är visserligen nya ansikten i en Tarantinorulle, men skådespelar med otrolig intensitet och känsla. Speciellt DiCaprio som jag aldrig trodde att jag skulle kunna avsky så mycket på film som jag gör i här (förtydligande: jag avskyr hans karaktär, inte hans skådespeleri).

Calvin Candie: Gentlemen, you had my curiosity. But now you have my attention. 

Dajngo Unchained har egentligen allt ett Tarantino-fan söker. Redan i inledningsscenen förstår man det då man ser ett gäng slavar i kedjor vandra genom öken till tonerna av Luis Bacalovs "Django" som fort som satan sätter sig på hjärnan och tvingar dig leva med ditt konstanta nynnande. Filmen bjuder på makalösa blodbad (givetvis) kryddat med en hel del humor i ett intelligent manus. Själv blir dock mina skratt lite nedtonade av rädslan för att jag är ond på riktigt om jag tycker brutala avrättningar och dylikt är underhållande. Min tröst blir trots allt att det inte bara är jag som skrattar, samt att det är den enorma överdriften som bäddar för fnisset. Utan humorn hade jag inte överlevt Django Unchained, och förmodligen inte någon annan av Tarantinos filmer heller. För när skratten fastnar i halsen är det riktigt obehagligt, och man kastas in i dramatiska kamper för rättvisa och överlevnad. Slaveriet var på riktigt, med eller utan en tysk prisjägare och hans kompanjon, och det känns som om filmen vill pointera det. 

Django Unchained är riktigt bra, till och med helt suverän. Den är actionspäckat, underfundig och riktigt blodig, och du känner garanterat igen dig om du är ett QT-fan som jag. Ett litet minus är att vissa scener kan bli lite för långdragna och tappa mitt intresse under korta perioder. En småsak kan man tycka, men den drar ner betyget en smula ändå. Men så har jag ju bara sett filmen en gång. Det är högst troligt att betyget ser annorlunda ut efter andra gången. 

Betyg: