The Royal Tenenbaums (2001)

Nu mina vänner presenterar jag första delen av tre recensioner till följd av min lilla Wes Anderson-weekend för några veckor sedan. Först ut har vi The Royal Tenenbaums. De två återstående recensionerna av The Darjeeling limited och Fantastic Mr. Fox kommer inom kort, så håll ögonen öppna.

Regisserad av Wes Anderson

Family isn't a word...it's a scentence. 

 

Många som är mer bekanta med Wes än vad jag var för några veckor sedan säger att Moonrise Kingdom är den mest Wes Anderson-aktiga av alla tidigare Wes Anderson-filmer. Nu kan jag förstå vad de menar. The Royal Tenenbaums är en fortfarande en typisk Anderson-film, men inte riktigt lika vrickad som Moonrise Kingdom. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. 

Filmen handlar helt enkelt om en minst sagt dysfunktionell Amerikansk överklassfamilj bestående av ett föräldrapar i kris och deras tre underbarn: ena sonen Chas (Ben Stiller) är en expert på ekonomi och finans,  den andra sonen Richie (Luke Wilson) är en tennisspelare på elitnivå och dottern Margot (Gwyneth Paltrow) är en lysande pjäsförfattarinna. Vi får bevittna återföreningen efter en lång tid av distans mellan familjens alla medlemmar och se uppkomst av smärtsamma insikter och intriger som de alla ligger bakom. Givetvis blir det väldigt underhållande för oss publik.

Detta var den tidigaste Wes Anderson-filmen jag fick tag på, och trots att jag slog fast vid ganska tidigt att The Royal Tenenbaums är fullkomligt fantastisk så känns det som att det sparas på någonting. Skådespeleriet är lysande; i rollen som Royal själv ser vi ingen mindre än Gene Hackman, och moder Tenenbaum spelas mycket övertygande av Anjelica Huston, som efter den här filmen kom att ingå i Wes skådespelar-team. Det är alltså inte i skådespeleriet den ligger, den lilla saknaden jag känner. Jag får gott om komiska scener som är väsentligt för en succéfilm. Jag får se resultatet av ett förträffligt manus med en och annan djup mening som också hör till för att filmen ska lyftas från det lättsamma fulkomedifacket (är det ens ett ord? Fulkomedifack?). Jag får också lite härlig Anderson-scenografi med långa tagningar och intressanta färgskalor som givetvis faller mig i smaken. Varför kan jag inte nöja mig med det? Kanske känner jag som jag känner för att The Royal Tenenbaums var den första filmen jag såg efter Moonrise Kingdom, som bjuder på mycket av allt. Den här något äldre rullen är lite mer återhållsam på det excentriska planet. Jag gillar mycket av allt. Det är alltså en dålig sak att The Royal Tenenbaums inte är lika vrickad som Moonrise Kingdom. Därför får den "bara" en fyra den här gången.

Betyg: