onsdag 7 november 2012

Lex Hives (2012)


Alla som säger att man inte borde recensera sina favoritartisters skivor har fel. Är det någon som vet så mycket om The Hives att man kan göra en rättvis bedömning av deras nya platta så är det fan jag. Jag säger som jag alltid sagt och alltid kommer säga: "Nulla salus sine The Hives". För er som inte är bildade i det latinska språket så betyder frasen: "Ingen frälsning utan The Hives" och den är så sann att bandet till och med säljer tröjor med det trycket i merchen.

Det är alltså ingen hemlighet att jag avgudar denna grupp, så mycket att jag sett dem live tre gånger och kan alla deras låttexter utantill. Jag skojar inte, jag kan varenda textrad till alla utgivna Hives-låtar utantill. Ska jag vara ärlig så beror det inte på att jag suttit hemma och antecknat alla ord så att jag kan sjunga med när jag ser dem live, utan det beror på att jag på min första mobil bara fick plats med ganska få låtar. De enda låtar som fick plats var alla då utgivna Hives-låtar, så jag hade inget annat val än att lyssna på dem varje gång jag var på väg någon stans och ville lyssna på lite musik. Men det är väl inte relevant. Jag kan alla låtar utantill och nu vet ni att jag inte är att leka med. 

Just det, till saken då. The Hives släppte i somras den mycket försenade plattan Lex Hives och givetvis såg jag mycket fram emot denna världsomvändande händelse. Jag är inte alls besviken på resultatet, inte alls, och skivan höjer mina förväntningar när den börjar med den riviga startlåten "Come On" som  genast gör mig på bra humör. När "Go Right Ahead" tar vid hålls jag igång av de smutsiga riffen och de otroligt höga saxofonerna som för tankarna till det gamla punkbandet  X-Ray Spex "Oh Bondage Up Yours!" på ett högst uppfriskande sätt. The Hives har släppt en skön rockplatta som gör det den ska göra. Den innehåller ett gäng kaxigt svängiga låtar med en lite äldre touch och ett lite lugnare tempo än tidigare. Men när jag lyssnat klart på skivan och känner mig fullständigt utmattad i hjärnans rockhalva inser jag att någonting saknas. Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på vad det är, men så en dag, när jag sitter och zappar mellan ett avsnitt av Married with Children och Dog Whisperer, så slår det mig: Det är de hitskapande rock 'n' roll-riffen som saknas. De som gjort radiolåtar som "Hate To Say I Told You So" och "Tick Tick Boom". Lex Hives är väldigt snål vad gäller sådana, och det gör mig uppriktigt ledsen att inse att mina Fagerstagrabbar aldrig blir så bra som på Veni Vidi Vicious-tiden igen. Aldrig någonsin. Tur att jag har skivan på min spotify-lista, tillsammans med alla de andra låtarna från alla de andra skivorna och överlever i alla fall. The Hives har ännu en gång producerat ett mästerverk, bara inte lika mästerlig som de tidigare plattorna. Men den är fortfarande mästerlig. 

Starkaste spåret: "Go Right Ahead"

Svagaste spåret: "Without The Money"

Betyg:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar